”Slaget träffade högt upp på höger kindben. Det var precis det han avsett när han vred huvudet några centimeter snett uppåt just som farsan slog.”

Medan vi förfasas över våldet i dagens samhälle, så har somliga accepterat dess närvaro till och med vid middagsbordet. Han vrider sitt huvud, enbart några centimeter snett uppåt, i medvetenhet om att den avsedda punkten där slaget kommer träffa är den som orsakar minst smärta. Människans överlevnadsförmåga är synnerligen fascinerande, speciellt när det rör sig om ungdomar – som för ett relativt lågt antal år sedan kröp fram i maktlöshet som barn. Erik har lärt sig att överleva våldet.

Han är ung, enbart fjorton år men är redan indragen i en spiral av våld. Rektorn kallar honom för ”ondska”, ”ondska i dess renaste form”. Erik är inte ond – han är en överlevare. Det är därför som unga killar med neddragna mössor, cigaretter i bakfickan, sitt våldsamma, arroganta och käftiga beteende har en fascination över sig. De har överlevt.

Att deras överlevnadstaktik går ut på att vara kriminella, droga eller i Eriks fall – använda våld har en stor sorglighet över sig. De var ju nämligen tvungna att låta sin inre oskuldsfullhet att gå, den sista strimman av barndomen var bara att vinka adjöss till. Erik, likt alla andra ungdomar med brokiga förflutna har tvingats till att finna den blå flamman inom sig. De har funnit styrkan, men förlorat barndomen.