Vad är Godhet?

Individen vill åt ett håll, men samhället vill skola oss till ”Den Goda människan”. Så fort du inte längre kryper fram, så fort du börjat ta dina första barnasteg så tilldelas du moralkakor. Du ska tvättas i 90°C flera gånger om, tills färgen försvinner. Du ska bli en urtvättad tröja i bomull, ett stretchbart plagg som ska lindas runt samhället för att hålla uppe strukturen. Med moral som tvättmedel är du chanslös i dina barnaår.
Redan på dagis kommer fröknarna med moralangrepp.  Jag kommer personligen ihåg hur de agerade för att manipulera mig. De satte sig på huk, för att sänka sig till min nivå. Det må ha varit en handling av vänlighet, men jag kom mer ihåg hur förödmjukande jag tyckte att den gesten var. Med en röst av tillgjord mildhet och med en underton av ren frustration så talade de om vad man hade gjort fel. ”Så kan man inte göra!” sa de med samma plastiga röst.  Jag hade bara funnits i två år, men jag noterade hela tiden hur den arga fröken lät. Att undertonen av frustration inte enbart var ilska – det var rädsla. Även jag var rädd, jag hade inget språk som vapen. När jag öppnade munnen kom bara en barnslig sörja ut, som vuxna varken tog seriöst eller uppfattade korrekt. Deras spiral av kloka ord och ouppnåelig kunskap, deras vuxenvärld av erfarenheter och privilegier var aldrig för mig på golvet, och inte för de andra barnen för den delen.  Jag såg hennes arga ansiktsuttryck, hennes djupa rynka mellan ögonbrynen och munnen som rörde sig. Jag hörde henne inte, för jag ville inte höra. På väggen fanns en teckning, den hade en tiger på sig. En tiger, en sol, några moln och ett täcke av gräs längst ned vid papperskanten. Det var en ganska fin teckning.  ”Lyssna på mig!” sade hon frustrerat och tog tag i mina axlar med hennes gigantiska händer. Hon var mycket starkare än mig. Jag nickade och gav upp – bara för att slippa invasionen.
Den goda människan handlar om moral och etik. Samhället och religionen har konstant agerat arga dagisfröknar för medborgarna. Straff, hot och till och med tortering i vissa länder ska forma idealmänniskan. Drömmen om grannar som lånar ut socker till varandra, främlingar som hälsar på gatan och det perfekta folket har varit en lång strävan. Från nazisterna som var övertygande om att judarnas, de handikappades och de homosexuellas närvaro raserade nationen, till Nordkoreas tappra försök att driva kommunismen med ett land utan el och ett svältande folk.  I varje land existerar de dekadenta. De ”dåliga” människorna. I Sverige är det bland annat brottslingar, mördare och fördärvade ungdomar som driver omkring på gatorna och vandaliserar samhället. I somliga länder kan du ses som självaste djävulen ifall du uttrycker ”fel åsikter”. Lagarna om godhet är individuella för varje land, för varje kultur och för varje människa. Etik är en omöjlig fråga, i alla fall när folk behandlar ämnet som politik. Att lagar ska stiftas för att forma människorna. Allt för att undvika ondska.
Ingen människa är ond. Det enda som orsakar brott, det enda som får människor att mörda andra, den enda faktorn som resulterar sig i ondska – är trasiga hjärtan. Alla får en och en annan stöt i livet. Små sår i hjärtat, orsakade av trauman i barndomen bär alla på – omedvetet eller medvetet. Oavsett vetskapen så är de tillräckligt små för att svälja ned barndomssmärtan och bli en urtvättad tröja, som kan bidra till samhället. Men vad händer med de trasiga hjärtana som inte kan ignoreras av bäraren? Alkohol, våld, droger, lathet och kriminalitet är ett sätt att fly. En överlevnadstaktik. Ett föraktat sätt att leva.  Tittar du närmare ser du att alla flyr. Ingen vill uppleva sina gamla sår. Vi shoppar, tröstäter, jobbar, missbrukar Facebook, sitter vid datorn och spelar TV-spel i timtal. Allt detta anses vara normalt, dessa godkända flyktingar är inget problem för samhället. Alla är störda. Alla är onda, alla är goda. ”Ondska är bara ett utlopp för smärta. Ett utlopp för smärta som inte ens existerar längre, eftersom smärtan bygger på barndomssmärta. Skulle alla se över sina barndomstrauman, analysera dem, och sluta projicera ut dem på omgivningen så skulle inte ondska existera. Ett samhälle av godhet kan enbart byggas av helade människor, människor som vågar se sitt sköra hjärta har även modet att se andra trasiga hjärtan. Plötsligt är inte homosexuella onormala, pedofiler är människor och man kan till och med ge en kopp socker till den arga tanten tvärs över gatan.
Eira Birkhammar

Advertisements

”När vi är vuxna och har lämnat det här jävla bygget så finns inga rutor bakom matsalen längre”

De drömmer om en plats, en situation, ett helt liv som inte ens existerar. Det är tankar om framtiden. Det var Pierre som sade detta citat, och det kan man väl se just detta yttrande som en symbol för hela hans förhållningssätt till det hårda livet på Stjärnsberg. I detta fall måste jag nästintill vörda Eriks uppkäftiga och i åtskilliga fall onödiga attityd till skolsystemet. Trots att jag nämnt tidigare att Eriks förhållning till våld inte är något att beundra, så finns det ändå en värdering i att han vägrar svälja deras pennalism. Pierre förespråkar ett tankesätt där det ingår att tänka framåt, att låta hjärnan befinna sig på en plats där utbildning spelar roll och där det inte ”finns några rutor bakom matsalen”. Detta skapar en separation från nutiden. Att vara närvarande för sekunden är nyckeln till att vara grundad i sig själv, och just därför är detta citat inte till någon fördel för någon av ungdomarna – för just nu befinner de sig i ”det här jävla bygget”.

Fördjupning

”Slaget träffade högt upp på höger kindben. Det var precis det han avsett när han vred huvudet några centimeter snett uppåt just som farsan slog.”

Medan vi förfasas över våldet i dagens samhälle, så har somliga accepterat dess närvaro till och med vid middagsbordet. Han vrider sitt huvud, enbart några centimeter snett uppåt, i medvetenhet om att den avsedda punkten där slaget kommer träffa är den som orsakar minst smärta. Människans överlevnadsförmåga är synnerligen fascinerande, speciellt när det rör sig om ungdomar – som för ett relativt lågt antal år sedan kröp fram i maktlöshet som barn. Erik har lärt sig att överleva våldet.

Han är ung, enbart fjorton år men är redan indragen i en spiral av våld. Rektorn kallar honom för ”ondska”, ”ondska i dess renaste form”. Erik är inte ond – han är en överlevare. Det är därför som unga killar med neddragna mössor, cigaretter i bakfickan, sitt våldsamma, arroganta och käftiga beteende har en fascination över sig. De har överlevt.

Att deras överlevnadstaktik går ut på att vara kriminella, droga eller i Eriks fall – använda våld har en stor sorglighet över sig. De var ju nämligen tvungna att låta sin inre oskuldsfullhet att gå, den sista strimman av barndomen var bara att vinka adjöss till. Erik, likt alla andra ungdomar med brokiga förflutna har tvingats till att finna den blå flamman inom sig. De har funnit styrkan, men förlorat barndomen.