"Hur många gånger tror du inte en sån som jag önskade att man kunde byta skinn med dig /…/ ja, fast fortfarande vara mej själv såklart."

Pierre har under hela tiden på Stjärnsberg alltid gjort sitt yttersta för att hålla sig undan Rådet och fjärderingarna. Han har lärt sig att bli osynlig, att inte vara någon. Allt på grund av sin rädsla – han kan ju inte slåss.

När Erik sedan börjar på Stjärnsberg och faktiskt kan slå tillbaka inser nog Pierre hur livet faktiskt kunde vara. Tänk om han var stark, tänk om han hade mod att slå tillbaka, tänk om han kunde riva den fasad han tvingats bygga upp och gömma sig bakom.

Jag valde det här citatet, Pierres ord till Erik efter hans berättelse om sin uppväxt för att jag känner igen mig så väl i det. Och för att jag är säker på att det inte finns en enda människa som aldrig tänkt tanken ”Tänk om jag vore någon annan”.

Pierre vill så gärna kunna slå tillbaka, vill så gärna kunna hämnas för allt han gått igenom. Dock är jag säker på att han aldrig skulle vilja byta ut sin barndom, sin lyckliga uppväxt hos en familj där pengar aldrig varit ett problem, mot Eriks, där det han upplevt ännu syns i form av röda streck över ryggen från allt stryk han fått av styvpappan, och där vita ärr på knogarna från de framtänder han slagit ut blir minnen som inte kan suddas bort.

Vi kommer aldrig att kunna byta skinn. Vi kommer aldrig att kunna bli någon annan. Men trots att vi vet det finns det nog alltid en liten längtan inom oss alla. Vi ser på varandra och tror att alla andras liv är perfekta. Men vi känner inte varandra så bra som vi tror. Vi har alla våra egna rädslor, våra egna ärr, och det är inte alla som syns. Man ska aldrig döma någon. För perfektion finns inte.

Advertisements